Sveriges gränser från 1150 till idag

Om vi vrider klockan 860 år tillbaka,
ser Sverige ut ungefär så här.
Vi befinner oss då på 1100-talet,
inte långt efter att landet enats under ett gemensamt styre.
Och även om det är tydligt
att väldigt mycket saknas redan,
är Sverige på den här tiden ändå ett väldigt löst sammansatt rike,
och områden som Gotland, Åland och Hälsingland
är i praktiken mer eller mindre självständiga.
Vad gäller övriga delar av dagens Sverige,
så var de sydliga landskapen danska,
de västliga norska,
och de nordliga tillhörde ingen stat alls, men var befolkade av samer.
Men vid mitten av 1100-talet
händer också en väldigt viktig territoriell förändring för Sveriges del.
Omständigheterna är något oklara,
men det som sker är att västligaste Finland införlivas i det svenska riket.
Det rör sig om de två landskapen Satakunda och Egentliga Finland,
även om de exakta gränserna inte är klara.
Och den här tiden är den östliga expansionens tid.
Under de följande 100 åren koloniseras Österbotten och Nyland,
områden som än i dag är svensktalande.
De svenska nybyggarna drar även norrut,
och koloniserar Ångermanland under samma tid.
Och här kan det vara värt att notera,
att det som i dag utgör Finland
inte hade någon egen statsbildning vid den här tiden,
och de huvudsakliga konflikterna stod inte mellan svenskar och finnar,
utan mellan Sverige och den ryska staten Novgorod.
De olika finska folkgrupperna som bodde i området var delade,
vissa samarbetade med svenskarna,
andra med ryssarna,
och vissa stred mot dem båda två.
Vid mitten av 1200-talet befäster Sverige sitt innehav av Finland
när Tavastland införlivas i riket.
Några decennier senare
expanderar man ytterligare österut och erövrar västra Karelen,
där man också grundar fästningen Viborg,
som kommer att bli en central gränspost mot de ryska staterna i öst.